Jag är förmodligen sämst i hela norra Europa på att förhandla. Det är helt enkelt inte en av mina starkaste sidor. Ganska långt ifrån faktiskt. Skulle jag ge mig på att pruta på någon begagnad vara jag var intresserad skulle det hela förmodligen med att jag fick betala ett pris som var högre än det ursprungliga. Så dålig är jag på fullaste allvar. Jag vet inte riktigt hur det kommer sig att jag utvecklats till en sådan urusel förhandlare. Personligen tycker jag ju inte att jag är mesig annars. Märkligt faktiskt. Jag som kan vara så bestämt på andra områden. Jag tvekar inte att stå mig vid anställningsintervjuer och liknade och jag har hunnit med en hel del intervjuer under alla de år jag sysselsätt mig med att söka jobb i Stockholm. Nu slipper jag visserligen det eftersom jag har ett bra jobb. Hur som helst i vissa situationer går jag att luras ganska långt. Av någon anledning är jag särskilt mottaglig för polerade säljargument. Hade jag inte spärrat min telefon för sådana där betalnummer skulle jag förmodligen sitta med lägenheten full av usla tv-shopgrejer som ingen vettig människa vill ha. Undrar om det finns några ABF-kurser i förhandlig och köpslag? Det skulle nog inte sitta fel faktiskt. Det finns för övrigt ett ganska roligt South Park-avsnitt där ledande karaktärer stöter på världens kanske sämsta polisförhandlare. I det här avsnittet så har Stan, Kyle, Kenny och Cartman förskansat sig i en pojkarnas rum och vägrar komma ut i en protest mot kalvköttsindustrin. Snart dyker polisen och deras mindre skicklige förhandlingsexpert upp försöker tala ut dem från det barrikaderade rummet. Det går så där. Ganska snart har pojkarna tack vare Cartman som är en rent genial förhandlare pratat till sig hel arsenal vapen, däribland en långdistansmissil, innan en något mer kompetent kollega till den medgörlige polisen tar över.